ÄS

Jag tror att det gör mycket att jag har börjat träna, känner aldrig behovet av att måsta trycka i mig massa mat längre! Känns så bra. Jag känner mig glad hela tiden =) Fortsätter det såhär lär jag ju vara frisk som en nötkärna i mars.

Idag har jag baara mått bra, inte tänkt något alls på att göra mig själv illa på något vis.

Måste ta tag i detta nu, det går bara utför hela tiden. Intalar mig själv att jag klarar det själv, utan hjälp från något håll - men det gör jag nog inte. Gick till psykolog förut, allting blev bättre ett tag men sedan, så fort jag slutat gå där så rasade allting samman igen... Trodde inte att jag skulle falla tillbaka, kände mig stark nog att kunna fortsätta som vanligt. Men nu är jag här, i samma skit igen. Allt går ut på att få en stund för sig själv, så man kan äta utan att behöva behålla maten i magen. Man kan lätt gå iväg och få upp allting igen, utan att någon vet. Utom en själv.

Går nog inte en dag utan att jag tänker på hur mycket jag bara vill bli av med det jag ätit, eller att jag inte får äta eftersom att jag inte rört mig tillräckligt. Dock slutar det med att jag vräker i mig en massa mat, vad som helst till slut... Kräks upp det och ångrar mig efteråt, bestämmer för att sluta dagen efter. Tror att jag kan kontrollera det. Men det går runt, runt.. En sjuk jävla ond cirkel är vad det är. Och jag tar mig inte ur.

Har tänkt börja skriva ner mina tankar här istället från och med nu, när jag känner att det kryper fram behov av hetsätning osv. Då håller jag mig sysselsatt med något och kan alltså inte gå in i köket för att göra det jag inte vill. Men gör ändå.

Jag vill inget annat än att bli frisk, må lika bra som jag gjorde innan allting började... Vet bara inte hur jag ska bära mig åt, behöver tid för mig själv... Samtidigt som det är min största rädsla. Att vara själv. Jag behöver någon i min närhet om det ska gå vägen. Jag har min älskling kring mig nästan hela tiden, men jag vet inte... Känns som att detta tär på honom, jag vill inte att han ska måsta gå igenom det. Ibland funderar jag på att dra mig tillbaka, ses mer sällan o kanske på ett annat plan. För hans skull. Och för att få mer tid för mig själv, tänka och så vidare. Samtidigt som jag inte vill se mig själv utan honom, han betyder så mycket för mig och jag älskar honom. Jag vill inte lämna honom. Men inte heller dra ner honom i detta allt för mycket...

Det händer att jag funderar på att ta mitt liv ibland, det är bara sjukt. Men jag ser ingen utväg från detta. Har dock inte modet och vill inte bara lämna mina nära och kära. Men det blir så jobbigt, jag är verkligen nere och tar mig inte upp igen. Min kropp är i botten också, blir sjuk av och till hela tiden. Har ingen ork till skolan eller något annat. All energi går åt till att tänka på mat, äta mat, kräkas mat. Eller till att hålla mig undan från mat.

Jag ljuger för min familj och säger att jag är frisk nu och inte behöver hjälp. Jag ljuger för de som betyder mest av allt för mig. Och jag ljuger för mig själv. Det är ju dom som kan hjälpa mig. Hålla koll på mig till en början. Jag vill inte kräva att min älskling ska behöva kolla så att jag inte äter si och så, inte går på toa efter maten, inte duschar efter maten osv.. Nog för att jag har berättat för honom och han stöttar mig en hel del. Hjälper mig. Vet vad jag inte vill äta. Men det känns som att jag ställer för höga krav. Det är inte hans uppgift att ta ansvar över mig. Det är min och min familjs.

Bulimi, åt helvete. Förstår inte vad jag tänkte dagen då jag började med det hela. Att jag inte slutade redan då. Det blir bara svårare och svårare ju längre tiden går. Men nu tänker jag ändra på det, med hjälp av denna blogg. Här ska jag som sagt skriva ner mina tankar istället för att utföra dem. Så ska jag börja träna också. Jag ska upp igen. Det ska bli bra. Mitt mål är att bli frisk i mars, absolut senast. Är jag inte det, då söker jag hjälp igen.